Jordbävningen på Haiti den 12 januari, som dödade över 200 000 och lämnade uppskattningsvis 300 000 skadade i behov av akut vård, överväldigade de haitiska sjukvårdsinrättningarna. Ayal Lindeman, auktoriserad undersköterska, akutsjukvårdstekniker och frivilligpastor, var bland de första som gjorde en insats vid katastrofen. Som veteran vid katastrofinsatser tjänstgjorde han vid Ground Zero efter den 11 september 2001 och vid orkanen Katrina 2005, men han säger att ingenting hade förberett honom på vad han fick se när han anlände till Port-au-Prince allmänna sjukhus.

Läkarna kämpade för att rädda liv inne i operationssalen, utförde operationer under primitiva förhållanden utan bedövningsmedel, sterilisering eller ens det allra nödvändigaste vad gällde förnödenheter och utrustning. Ayal Lindeman och en annan frivilligpastor, doktor Darrell Craig, tandläkare från Kalifornien, skred genast till verket för att göra allt de kunde för att hjälpa till. I slutet av första dagen fick Ayal och Darrell veta att det inte fanns någon nattpersonal som skötte om patienterna, så de tog nattskiftet vid fyra vårdavdelningar där det fanns fyrtio patienter som alla befann sig i ett kritiskt tillstånd.

De fann patienter liggande på sängar utan lakan, med kroppar nedsmutsade av urin, avföring och blod. Tre patienter hade avlidit där, bara den senaste timmen, och efter att ha insett att många av patienterna inte skulle klara sig utan vård, arbetade de hela natten, tills den internationella läkarkåren anlände klockan 8:00 nästa morgon. Två patienter var nära att dö den kvällen. En drog ut sitt intravenösa dropp och nästan förblödde, och den andre var nära att kvävas av ansamlad vätska i lungorna.

Natten på avdelningarna hade även andra utmaningar. När ljuset försvann tvingades Ayal och Darrell vårda patienter med hjälp av ficklampa tills armésjukvårdare gav dem ”kemiska pinnar” – plaströr som ger ljus i fem timmar när de bryts upp.

Det fanns så många patienter och så få läkare, sjuksköterskor etc. att patienternas familjer skötte om det mesta av patientvården. Men maten var knapp. Det var inte bara familjerna som var utan mat, det fanns ingenting för patienterna heller, så Ayal och Darrell ordnade mat och vatten till patienterna och deras familjer.

En natt drabbades en patient av en större hjärt- och andningskris, och det fanns inga mediciner eller någon syrgas för att hjälpa honom igenom det. En rysk läkare och en läkare på akutintaget, som hade varit fältkirurg i amerikanska armén, improviserade genom att blanda de mediciner de hade, och tillsammans höll de patienten vid liv tillräckligt länge för att få honom transporterad med flyg till USA, för den operation som skulle rädda hans liv.

En ung man på avdelningen fick veta, att om de inte amputerade hans ben, skulle han dö. Han vägrade att bli opererad, sade att han inte vill leva med ett ben. Ayal pratade lugnt med honom och hjälpte honom att titta på hans valmöjligheter.Till slut valde han att leva, och genomgick operationen.

Ayal assisterade vid en operation när en ung kvinnas magblödning blev livshotande och det inte fanns några klämmor att stoppa den med. Ayal använde sin Leatherman (fick-universalverktyg) som klämma, vilket höll henne vid liv tillräckligt länge för att få henne flyttad till det amerikanska lasarettsfartyget USS Comfort, så hon kunde få den hjälp hon behövde.

Lindemans team har fortsatt att arbeta på det allmänna sjukhuset under de gångna tre veckorna och har tagit hand om 50 till 300 patienter per natt, nätter som ofta blev till tjugotimmarsskift. Avdelningarna är nu renare, belysningen är bättre och de är bemannade dag och natt.

Arbetet fortsätter, och efterhand som frivilliga börjar återvända hem behövs det fler för att fortsätta hjälpinsatserna, insatser som generalsekreteraren för Internationella Röda korset har förutspått kommer att behövas i ytterligare sex till tolv månader.