Karen Farrell är barnmorska och en Scientologi-frivilligpastor som bor i New England. När hon hörde om jordbävningen på Haiti den 12 januari, var hennes första tanke att hon måste hjälpa till. Fyra dagar senare var hon i Port-au-Prince med sjukvårds-och katastrofhjälpsteam bestående av läkare, sjuksköterskor, sjukvårdare och frivilligpastorer, som gick ombord på ett flygplan i New York den 16:e januari, vilket hade chartrats av Scientologi-kyrkan för att ta sjukvårdspersonal och förnödenheter till Haiti.

Karen överlämnar en nyfödd till sin mor.

Karen fick tjänstgöra vid det allmänna sjukhuset vars resurser var helt otillräckliga för de läkare och sjuksköterskor som arbetade desperat för att göra något för de värst drabbade av det enorma antalet jordbävningsoffer. Den medicinska personalen, som var överväldigade av skadade, hade knappast tid att sköta om kvinnor som höll på att föda.

Det norska Röda korset hade upprättat en liten provisorisk förlossnings- och kirurgiavdelning och välkomnade den nyanlända barnmorskan och läkarna från Amerika.

Karen och en haitisk-amerikansk förlossningsläkare från Association of Haitian Physicians Abroad (Föreningen för haitiska läkare utomlands), som anlände med samma flyg, inrättade ett enkelt arbets- och förlossningsrum, som Karen beskrev som ”föråldrat”, och började flytta in kvinnor.

Efter ett tolvtimmarsskift, började utmattad förlossningspersonal att gå hem för natten. Utan någon jourhavande läkare beslutade Karen sig för att stanna. Ett lyckosamt beslut. Karen hjälpte två barn till världen den kvällen.

Det första barnet var en flicka som mamman gav namnet ”My Love”. Det andra föddes av en 16-årig förstföderska. Ensam, utan familj eller fadern, var den unga mamman utmattad och skräckslagen. ”Jag höll henne i mina armar en lång stund och gungade henne”, sade Karen. ”Efter åtta timmar kunde vi äntligen flytta henne till ett rum med elektricitet (ja, det var mörkt hela den tiden). Jag var tvungen att visa henne hur man pressar på och få henne att förstå mig.” Med hjälp av en översättare, sade hon till kvinnan: ”Var stark och föd detta barn nu!”

Under en annan natt hade sex kvinnor födslovärkar, och två av dem var svåra fall. Karen kunde bara hoppas att deras barn skulle vänta tills förlossningspersonalen kom tillbaka i tjänst. Sedan, när morgonen grydde, slog nästa jordbävning till. Panik svepte fram genom sjukhuset. Vissa patienter, som glömde att deras lemmar hade amputerats, försökte resa sig och springa ut. Andra som var alltför sjuka för att röra på sig kämpade för att komma ur sängen och ut ur byggnaden.

”Folk skrek och hela byggnaden skakade”, sade Karen. Förlossningsrummet och alla dess patienter befann sig i källaren, och Karen visste att om byggnaden kollapsade skulle de allihopa bli instängda.

Hon rusade runt tillsammans med sjukvårdselever och militär personal och evakuerade patienterna från källaren och vårdavdelningarna; man bar ut och placerade dem på marken på tryggt avstånd från den instabila sjukhusbyggnaden.

Flyttningen blev för mycket för en del. En ung man dog när hans syretank blev bortkopplad så att han skulle kunna flyttas. Sjuksköterskan som var med honom fick en chock och kunde inte längre utföra sina uppgifter. Karen tillämpade snabbt frivilligpastorernas katastrofhjälpsutbildning, där man bland annat lär sig orientera en person till den omedelbara omgivningen, och sjuksköterskan kom snart ur sitt chocktillstånd och sade: ”Ok, vi har mycket arbete att uträtta”, och återgick till arbetet med att flytta patienter i säkerhet.

Mitt i död och förstörelse, började en av kvinnorna föda. Haitiska kvinnor nära den blivande modern började sjunga. När barnet anlände, skrek någon: ”En baby har fötts! Det finns hopp i världen.”

Karen hoppades fortfarande att de två svåra fallen skulle dröja, tills en förlossningsläkare kom tillbaka i tjänst. Just när en var på väg att föda, saktade hennes födslovärkar ned och förlossningsläkaren kom i tid och förlöste barnet med kejsarsnitt.

Karen hjälpte också patienter som inte var på förlossningsavdelningen. Många hade inga familjemedlemmar eftersom de hade omkommit eller kommit ifrån varandra vid jordbävningen, så Karen tröstade dem. ”Trots att jag inte talar kreolska kunde jag ändå sitta hos dem och bara lyssna när de talade. Jag kunde inte förstå deras ord men ville att de skulle veta att de inte var ensamma.

”En man hade så mycket rädsla i sina ögon. Jag lade min hand på hans axel och sa ’lugn’ på franska. Jag ville bara att han skulle veta att någon var där. Han pratade och pratade och jag nickade. Jag förstod tillräckligt för att veta att han hade svåra smärtor och var livrädd. Han trodde han var döende. Jag fick tag i en kall, fuktig tygbit och torkade honom i ansikte och nacke.

”Allt var i oordning, inklusive det område där medicinen förvarades, och läkarna använde ändå sin dyrbara tid med att leta bland medicinerna för att hitta den som mannen behövde. Jag sa åt dem att jag skulle leta efter den så att de kunde fortsätta att behandla patienter. Till slut hittade jag medicinen, som de sedan gav till honom och han tillfrisknade. Han klarade sig.”

Karen återvände hem till Boston efter en vecka, för att återgå till sitt jobb. Under en vecka på Haiti hjälpte hon egenhändigt sex barn till världen och hjälpte till vid ytterligare en förlossning. Hon säger att upplevelsen förändrade henne och att hon kommer aldrig att bli densamma.